Rasande-ilska-blogg

Gaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!
Så känns det idag! Skönt att ha en blogg och skriva av sig på!
Bakgrunden till det hela är omfattande, vad gäller min moster. Många års slit att få henne "på fötter" av andra orsaker men jag lyckades till slut. Frisk har hon alltid varit men haft andra problem.
På gamla da´r har hon fått ett underbart boende som är GULD värt!

Så drabbas hon av en propp i aortan som gör att blodflödet till hennes ben inte fungerar.
In och ut på lasarettet men kommer till slut till Karlskrona lasarett där ett försök görs att lösa proppen via operation, vilket inte lyckades. Så, tillbaka till boendet med alla insatser via medicinering för att lösa propp och få henne att må bättre. Men... foten blir svullen, blå, lila, röd och får sår. Man kan inte täcka såret p g a att blodcirkulationen inte fungerar. Smärtan blir outhärdlig, medcin sätts in som får henne att må uruselt.

Har diarée och kräks. Vill inte äta förstås. Kan inte längre svälja medicinen, den kommer upp igen. Smärtan kan inte dämpas på nåt sätt. Ja, nu vet jag att det finns både morfinplåster och injektioner men det får dom inte ge utan läkares ordination. Ha! Sen är tydligen morfinplåstret svårt att styra gentemot smärtan.

Nåväl, hon har träffat en läkare på akuten som annars är på ortopeden och han har konstaterat att benet måste amputeras. Bra. Likaså blev utlåtandet på Karlskrona lasarett. Går det inte med medicinering så måste benet bort för att hon ska kunna överleva. Ja, det låter ju rimligt även om det även låter hemskt.

Så kom då denna dag då JAG som anhörig och God Man skulle närvara på läkarens hembesök som det så vackert heter. Denna dag som skulle va en "förlösande" dag med planering framåt!... ?! eller var det bakåt!?
Personalen närvarar och försöker tala om att moster nu inte får i sig ens näringslösning och då förstås inte heller medicin utan att kräkas. Foten är kall och ser hemsk ut och hon låter den ramla ner från sängen för att det förmodligen lindrar smärtan.

Sjuksköterskan har en insikt om att det är dags att få in moster på lasarettet enligt vad det tidigare har sagts.
Åh nej... det kan man inte göra... enligt läkaren... det måste skrivas en remiss!!!!! Jaha! Hur lång tid tar det innan hon får komma in? Ja, se det vet man aldrig säger han leende....................
Men... han kan skriva en akutremiss och då får man alltså ställa sig i kön på akuten! Med moster som är sängliggande. Sen kommer en allmänläkare och kan inte bedöma utan skickar hem henne. Det har hon varit med om från första början. Läkaren kan alltså INTE kontakta den läkaren som från första början gav sitt omdöme! Jag fattar ingenting! Jo, att dom inte kan gå in på varandras område men hallå, det är människor vi talar om!

Nu är denna läkaren allmänt känd för att vara totalt omöjlig och personal såväl som kommunsköterskor är så trötta på hans bemötande men kan inte göra nåt. Idag har jag fått bevittna hela eländet.

Sen det värsta. Moster är dement och förstår inte sitt bästa. Hon förstår däremot att det är fel på benet och vill inte att dom tar bort det. Men hon förstår inte att hon dör om dom inte gör nåt. Jag är God Man men får inte ta ett beslut om amputation. Däremot får jag ingå i en komplott vad gäller hur man lägger fram det för moster om hennes ben. Jag och ortopedläkaren får alltså komma överens hur man lägger fram det "ordmässigt" för moster och får hennes godkännande att ta bort benet.

Säger man: får vi ta bort ditt ben säger hon givetvis: Nej
Säger man: vill du ha hjälp med smärtan i ditt ben: Ja

Följdfrågan till henne blir: är det okey att Petra pratar med doktorn om ditt ben och att dom kommer överens om vad som är bäst: Ja, kommer hon att säga.

Men hur mår jag? Känns som jag lurar henne.
Nåväl, enhetschefen hade en pratstund med mig och jag måste säga att jag blev glad, ty det har aldrig hänt förut att dom överhuvudtaget bryr sig. Hon skulle göra allt hon kunde för att underlätta för mig inför mitt möte med ortopedläkaren. Hon var t o m inne på att ta kontakt med överförmyndarnämnden för att få ett "tillfälligt" beslut för mig att kunna leda moster rätt.

Ja, jag är förvirrad men förstår samtidigt att man som egen person har rätt till sitt eget val, dement eller inte.

Nytt "tänk" ang bloggen

Har tänkt lite på bloggandet och även läst era kommentarer. Jag har ju bloggat förut och då utgick jag ifrån att ha det lite som en dagbok. Vet inte hur jag tänkte denna gången. Men det är väl lite så att man hör och ser andra som sätter upp bloggar och det ska va så "himla intressant" och då kände jag att jag kanske inte skulle hålla på med det. Men jag fortsätter! Tack för era goa kommentarer.

Så vad har vi då hittat på i det kylslagna vädret? Ja, inte varit ute direkt.
Däremot hade Ebba en kanondag med sin kompis och hennes mamma som tog dom med på barnteater I Ronneby.
Efter det gick dom på café och fikade och sen en shoppingrunda på stan. Eftersom det var tisdag, så var det dans på kvällen och det fick bli avslutningen på den härliga dagen. Fick hem en mycket nöjd Ebba som somnade gott på kvällen.

Igår var det dags att ta sig till Karlskrona för att ta en titt på Ebbas hål i öronen. Det har redan gått sex veckor sen hon tog hålen. Ebba gjorde innan klart för mig att hon INTE ville byta öronhängena men när damen i affären kollat så var det inte mycket att diskutera. Det var lite inflammerat och att byta ett måste.
Inte ofta Ebba blir ledsen och kryper in i min jacka... men hon hade ju minnet från förra gången det gick snett, stackarn... Men skicklig som hon är, hon som tog hålen, så innan Ebba ens hann reagera så var dom ute!

Nu sitter det nya, fina som man lätt kommer åt att tvätta och Ebba är jättelycklig. Såklart blev det en runda på stan för inhandling av nya byxor och tröja. Väl hemma hjälpte hon sen pappa med att måla fuktspärr i nya badrummet. Jag gick igenom tre stora lådor i köket och lyckades sortera bort mycket jag aldrig använder, jätteskönt. Det är mitt mål idag att fortsätta försöka få fram lite mer plats. Inte klokt vad man samlar på sig.

Avslutar med en bild på vår underbara dotter!

Det är måndag!

Blogg. Ja, varför ska jag skriva blogg?! För mig själv eller för att andra vill få en inblick i mitt liv?
Nja, jag vet inte. Jag delar gärna med mig av vardagen men den är kanske inte så spännande.
Att va offentlig... nja... nej... men jag är det om nån vill?!

Ok, är det jag? Har idag suttit och läst en del jag skrivit sen många år tillbaka. Oj, säger jag bara!
Tänkvärt! Publicerbart!? Nja... Jag vet inte om jag ska ha nån blogg eller inte.

Jag är nog inte den där man varje dag går in och läser på. Visst skulle jag kunna delge en himla massa som jag skrivit men... är det nån som läser?

Känns som att det som jag kan göra snart är att ändra designen... men det är väl ändå mer än det som ska till? Oj, deppigt värre!

Solig och kall lördag

Neeeej, vi har inte varit ute och kört! Vår väg är fortfarande snöbelagd. Men denna bilden är vårkänsla!

Lördag igen. Idag är jag piggare! En vecka har gått sen flunsan slog till och endast smårester av den är kvar.
Pappa jobbar. Ebba och jag ska väl hitta på nåt, inte bara sitta vid datorn. Ebba har faktiskt redan tröttnat på det och tänk att det visste jag. Bara man låter dom sitta där och inte sätter massa begränsningar de första dagarna, så lugnar det sig. Åtminstone i den åldern, blir värre sen.

Ebba har varit och lekt med sin kompis Izabella i veckan. Pappa och hon fick veckohandla. Gick väl bra med en noga skriven lista och mobiltelefon, hihi... Nästa vecka är det sportlov och Ebba ska iväg på lite skoj. Själv tar jag det lite lugnt. Vill inte ha nån "eftersläng" av flunsan.

Haha, så liten Ebba är där och vad STOR jag är. Verkar som jag är lite sugen på att köra mc...
Får väl bli lite mer av den varan i år kanske. Kul med gamla bilder är det iallafall.

Sedär ja, där kom lilla jag också med!

Ha en bra helg!

Lilla lördag

Ja, flunsan rullar på. Nu inne på femte dagen men... jag är uppe idag! Dock hängig och täppt i hela huvudet.

Men normaltemp 37,1 (i morse). En sak är faktiskt värd väldigt mycket som man annars inte tänker på.

Smaksinnet. Utan det blir man väldigt ställd.

Hmmm, smaksätta maten... ja, hur gör man det? Ooops... tur att man har falukorv i frysen och pulvermos i skåpet. Kan ju inte gå fel.

Men nu är det ju en ny dag, vad göra? Ok, fram med kotletter och krydda som man brukar. Såna banala ting som man aldrig annars reflekterar över.

Samma är ju luktsinnet. Jag har ju ett alldeles för bra sådant. Både på gott och ont.

Igår klagade Ebba över en hemsk odör! Normalt sett hade jag känt det mycket tidigare och kunna lokaliserat vart det kom ifrån men inte igår... Men var luktar det mest, Ebba? Härinne. OK. Leta. Jodå, gamla katten hade blivit dålig i magen... men till kattlådan hade han inte hunnit... sånt som händer...

Ja, så blir man ju törstig och har druckit massa juice och annat på dagen men sätter sig sen vid TV:n och tänker att NU ska jag ta en god, kall öl. Vad smakar den? Ja, såklart vatten. Inte lönt att tänka på en annars så värmande whisky, ty den kommer ju inte smaka nåt den heller.

Idag upptäckte jag att det var kommentarer till min blogg som jag måste lägga in, som inte gått in direkt. Konstigt eftersom bloggen nu är öppen helt för alla. Det är ju inte så jag egentligen vill ha det men så här i början får det va så tills de som vill hitta hit har gjort det.

Tänker ibland när jag läser dagstidningen: varför skriver man om det? Då är det en liten notis som t ex talar om att man blivit bestulen på sin handväska som man lämnat i kundvagnen ett obevakat ögonblick! Såklart att man inte kan göra det! Men visst borde man kunna göra det.

Ebba och jag var på Citygross inför nyår och skulle börja vår storhandling med potatis, hade kundvagnen precis intill oss och höll på att väga potatisen. När jag sen skulle lägga ner påsen, så hade nån snott vagnen! Blir man snopen, eller!? Hade en sån där Maxi-polett, alltså ingen femma eller tia men ändå! Så jäkla fräckt! Kollade runt som tusan och såg en dam med tom vagn och en sån polett men dum som man är så går man ju inte fram och ifrågasätter.

Kan säga att det är skönt att se vår goa tös. Igår satt hon mer eller mindre hela dagen vid datorn. Nytt och spännande. Idag har hon suttit där men har övergått till vanlig lek. Vi har begränsningar vad gäller dator men än så länge har det inte behövts. Ger man dom bara frihet så får man så mycket tillbaka. Viktigt att tänka på i allt som sker. Lagom är bäst. Tvång och orimliga begränsningar skapar kaos och nyfikenhet samt illvilja.

Nu vet jag att det kanske låter enkelt. Men om jag ser till mig själv och min uppfostran, så önskar jag att jag kan överföra det till Ebba. Det som skiljer är att jag som mamma kommer att finnas där mycket mer. Även där får man akta sig för att bli för påträngande och beskyddande. Man vill ju inte kväva sitt barn i utvecklingen.

Men med min utgångspunkt, som jag hade det, plus det som jag saknade från min mamma, så kanske vi har ett bra recept! Ingen vet, ty idag har vi ett mycket tuffare samhälle. Men tryggheten från hemmet är ändå det viktigaste! En go grund att stå på. Tack och lov har Rauno och jag samma värderingar och han är ändå delaktig i Ebba. Sen gör väl mamman i familjen det mesta med barnen i det alldagliga livet men det jag är ute efter är att pappa ska ta mig fasen va med i barnets utveckling, både när det gäller skola och allt runt omkring.

Oj, moralpredikning. Nej, inte så farligt.

Kanske jag börjar bli frisk, jag brukar bli lite "arg" då, hihi...

Nog dags att sluta.

Tisdag och fortfarande i sängen

Ska försöka sitta uppe en stund och återge dagar som bara försvunnit.
I lördags skrev jag och då var det ju inte så bra, vilket det inte är nu heller.
Jag har helt enkelt åkt på årets influensa, vad nu det är, för det finns inte en del i kroppen som känns frisk.

Egentligen började det med att jag varit hos tandläkaren och två dagar efter hade mitt tandkött svullnat på vissa ställen och gjorde mäkta ont. Visst han tog lite tandsten men det var ytterst lite och jag brukar inte ha ont av det. Sen blir Ebba dålig med ont i halsen och feber men är frisk inom ett dygn!!!!!

Två dagar efter, alltså lördag är det då min tur. Sen har det hållt på.
Har stoppat i mig Panodil eftersom kroppen och huvudet värkt så hemskt men har förstås hållt nere febern också. Så igår eftermiddag tänkte jag att: nej, nu får det va nog med tabletter. OH YEAH, trodde jag skulle brinna upp men så länge det inte ökar hela tiden, så är det ok att plågas lite.

Sömntablett, åksjuketablett (mådde illa) och sen i säng med febern. Sov som en stock hela natten, uppe lite på morgonen, sov hela förmiddagen, uppe lite vid lunch, sov hela eftermiddagen, vaknar och är dö-trött.
Visst är det tradigt!? Men nu har jag skickat iväg pappa med Ebba till dansen och sitter här för jag orkar bara inte gå och lägga mig igen. Nyser, nyser och nyser. Svettas, svettas och svettas. Fy, vad jag jämrar mig nu men det hjälper. Sorry, ni som läser.

I söndags var Ebba och pappa ute och åkte skridskor på en äng i närheten redan kl 08:00 och hade fika med sig. Gissa om jag var avundsjuk.
Sen var det ju Alla Hjärtans dag igår och jag fick en fin bukett med blommor. Pappa hade även inhandlat en dator, bärbar förstås, som Ebba mest ska ha. Vi hade bestämt att vänta lite med det men idag är barnen så tidiga i utvecklingen att det är svårt att stå emot. Det var dock pappas beslut, jag visste inget.

Tur var kanske att datorn fanns idag när jag blev sängliggande helt, för även om pappa är hemma så är det ju MAMMA, MAMMA och MAMMA!
Skitduktig är hon på att hantera det hon behöver och vi har förstås satt spärrar där det behövs, så inte hela datorn kollapsar om hon råkar komma åt nåt, hihi...

Neej, nu tyar jag inte mer. Ha det bra!

En oväntad lördag!?

Vaknade till en lördag jag inte alls förväntat mig! Ont i hela kroppen, huvudet, halsen, ja det värkte i varje millimeter av kroppen! Stiga upp? Åh nej. Var uppe en stund och höll på att frysa ihjäl trots ett varm och gott hus. Tog på mig mer kläder men allt som kom mot skinnet gjorde hemskt ont. Gaaaaaaaaaaaa.....

Jag är ju inte den som stoppar i mig värktabletter men idag var jag tvungen. Varje steg var en pina. Matlust? Nej. Jag som hade så mycket jag skulle göra. Nåväl, när några timmar gått så verkade tabletterna och jag blev piggare. Kunde ta tag i lite och Ebba hjälpte mig. Ebba har ju varit likadan så det är väl inte så konstigt men hon får ju en febertopp och sen är det nästan borta.

Ska sjunka ner i tv-soffan och kolla på Melodifestivalen sen. Igår såg vi Lets dance. Jag tycker dom är duktiga som klarar alla dessa olika danstema. Mina favoriter håller än. Figge, Frank och Tina. Tina Turner är ju hur go som helst! En "grabbig" tjej som klarar allt! Tuff, stor och kanske inte hög-klackat-typen men ändå graciös.

Nej, jag får nog ge mig för idag.
Ha det så bra!

Äntligen fredag

Ett Liatorp i regn men det gör mig inget. Jag är så glad när det tar på snöhögarna som fortfarande är stora.
Fredag är en städdag, likaså idag. Det är skönt att få det rent inför helgen. Nu ska vi gå från ved till pellets och det innebär att det blir lite lättare att städa. Man drar ju runt allt vedspill.

För en stund sen kom snön i stora flingor och det är ju så vädret kommer att se ut denna helgen, har jag hört.
Ett vårtecken har vi dock här! Det är vår katt Skrållan som VILL gå ut. Jag slipper alltså bära ut henne.

Mitt mål denna helgen är att "rensa" ut i vårt badrum. Bort med gamla växter och prydnadssaker och göra nåt nytt. Bort med alla saker som är stående på golvet som dekoration i vår långa hall. Vill bara ha golv. Nu trängs ju sakerna inte precis men jag känner för nåt nytt. Man blir lite trött på att se det där vanliga.

Sen är det köksfönstren som måste få nåt nytt. Gardiner och lampor. Likaså fönstret i Ebbas vardagsrum behöver nytt. Ja, börjar man i ena änden så har man snart gått över hela huset.

Vårt nya badrum uppe är på gång. I helgen ska Rauno slipa det flytspacklade golvet. Det tar sig, lite i sänder.
Men... det gäller att hålla sig lugn och blunda ibland. Se det så att en vacker dag så intar vi vår nya, stora dusch! Det är förstås byggt efter mitt önskemål om att t o m kunna ha en duschpall och att kunna röra sig utan att man slår "ändan" i duschväggen, hihi...

Nej, nu åter till fredagsbestyren. Ha en underbar helg!

En känslomässig torsdagsblogg

Det flödar så mycket känslor och då finns det väl inget bättre än att kunna skriva av sig.
Min tidigare blogg handlade om barn. Denna kommer att handla om att vara gammal.
Att inte kunna styra över sitt eget liv längre.

Gamla moster, 86 år ligger i sin säng som idag är vänd så att personalen kan komma till på båda sidor.
Proppen i benet har gjort henne helt beroende av att nån finns där. I den röda-lila-blå foten finns nu ett sår.
Amputation av benet är förmodligen ett måste men än gör man inget.
Såret från försöket att lösgöra proppen infekteras och hon får penicillin som gör att hon har ständig diarré.
Maktlös ligger hon i sängen, givetvis med blöja på och man hör vad som händer...

Så kommer denna underbara personal som är GULD värda och som verkligen har valt rätt jobb.
Lugna, fina och som smeker mosters trötta kind för att sen hjälpa henne med de nödvändiga bestyren.
Ebba och jag väntar i dagrummet för att sen få komma in till en mycket piggare moster som nu sitter vid sitt köksbord för att snart inta dagens lunch.

Att vi är där idag, har en viss mening. Hon vill inte äta mat. Vi gör ett försök att leka fram matlusten. Idag var det redd grönsakssoppa som borde slinka ner rätt så lätt. Hon vill inte ha. Vi skojar och säger att vi tar en sked för mig och en för Ebba. Jag matar henne och jag ser hur hon lider. Hon klöks. Efter de två skedarna, skulle jag aldrig kunna tvinga i henne mer. Mjölken går ner utan problem.

Personalen kommer in och tar ut brickan för att istället ge ett glas med näringsersättning i form av "mjölk". Även det dricker hon upp direkt. Ebba bjuder henne på ett geléhjärta som vi köpt och hon äter det gärna.
Jag förstår att det inte är lätt för personalen att känna sig till freds med sin ändå enastående insats dom gör.

En människa behöver näring annars dör man. Men om en gammal människa inte vill ha mat, så måste man ändå ge vad som går ner och inte tvinga i nåt. Jag är så innerligt glad att jag har fått in min gamla moster på detta boende som verkligen ser och känner med sina vårdtagare. Dom har ändå piskan över sig att dom ska proppa i de gamla mat och sen redovisa hur mycket. Men nån gång måste man ju ge vika för vad individen själv vill.

När vi sitter där får hon hemskt ont i sin fot och som om det vore bestämt, så kommer sjuksystern in. Precis lägligt men förstås inte planerat. Medicineringen ändras direkt. Dom gör allt för att hon ska ha det bra.

Efter timmar där så är det dags att ta hissen ner en våning till mamma, 83 år.
Hon sitter vid köksbordet, lugn och snäll som vanligt.
Jag frågar hur det är... jo bra men jag är ensam... hon är ju inte ensam, det sitter sex andra runt bordet men HON är ensam... och jag kan förstå henne. Hon är inte så talför som moster men försöker så gott det går. Jag kan bara säga "fy för att bli gammal"! Men en sak är säker. På detta boende så går man efter individens behov, vilket gör mig så lugn. Tyvärr har jag fått se för mycket inom äldrevården de sista nio åren och jag kan säga att det är först nu som jag kan åka hem utan oro.

Men... visst "sörjer" man sina nära och kära när dom sakta försvinner bort för att en dag inte finnas mer.

Mitt i veckan

Då vandrar vi vidare i veckan. Igår sken solen precis som idag, underbart!
Gårdagens promenad innehöll ett stopp nere vid sjön. En stund sittandes på bänken i solen gör gott.
Sen bar det iväg för att hämta Ebbas kompis på skolan. Virrade runt där ett tag bland alla byggnader.
Små söta hus, inte alls likt en skola på det sättet. Måtte det få va kvar länge, finns inte många såna ställen.

Efter det till dagiset och hämta nästa. Full rulle och lite till. Vidare sen till dansen med glada och busiga barn.
Sen sjunker man ner där i en stol 45 minuter och pratar med alla andra mammor. Får lite tips och kanske det viktigaste, höra att alla har samma "problem" med sina små 6-åringar som hamnat i "lilla tonåren".

Då kan man skratta tillsammans åt eländet. Trodde jag var tröttast på att det är så här hemma ibland men se det fick jag mig bevisat att jag har en snäll "tonåring" jämfört med många andra. Skrattade gott åt en mamma som gav en beskrivning hur det kan va och hur glad hon är att hon får lämna sin dotter på dagiset och bara köra. Sen hejdade hon sig och sa: oj, får man känna så? Hon var helt inne i sin berättelse och nästan röd i ansiktet.

Nu måste jag skryta lite, jag har en väldigt snäll dotter! Hon lyssnar iallafall när jag säger till henne (ja, nästan alltid) och bland alla 20 "förlåt-mamma" som susar genom luften under en dag när det är som värst, så är faktiskt ett riktigt menat. Men dom glömmer så fort de där små. Härom dagen blev jag SÅ trött och ledsen på henne och DÅ insåg hon allvaret. Så det där med att tjata och tillrättavisa gör man nog mer än man behöver, bara det att man märker inte det själv.

Nu har jag lite annat att fixa, så ha en skön och solig dag!

Så var det måndag och ny vecka!

En ny dag. Det fick bli promenad med vovvarna i koppel idag. Väl hemma så fick både motionscykeln och crosstrainern en omgång. Motiverad? Nej. Fast nån gång måste man ju komma igång.

Sen bar det iväg till tandläkaren för vanlig undersökning. Först blev det 20 min väntan i väntrummet, sen ytterligare 20 minuter inne i tandläkarrummet... blir man trött eller... men några hål hade jag inte och allt såg perfekt ut, så man får väl va nöjd.

Imorgon är det dans för Ebba och jag ska hämta Ebbas kompis i skolan samt hennes lillasyster på dagis för att sen köra till dansen. Gissa om Ebba är glad? Hon är ju så nyfiken på skolan och får nu komma och se en del av det, har ju endast varit i gympasalen där hon normalt går på onsdagsgympa.

Ikväll blir det Halv åtta hos mig (från Karlskrona) och sen Familjen annorlunda.

Jag är rätt trött så det får räcka för idag med att skriva.

En solig söndag

Vilket härligt väder!
Solen skiner och man blir så glad! Alla blir glada. Ankorna nästan "skuttar", hundarna är tokiga och katterna kan tänka sig att va ute en "liten" stund. Ebba och jag planerar skogspromenad och pappa han kapar ved.

Igår va Ebba och jag och shoppade, ja lite... det är pusseldags. Det är jättekul med pussel och visst blir man glad när ens barn så galant klarar ett pussel. Vi har ju haft pussel 7+ men det räcker inte långt...
Nehe, bara att inhandla svårare. Så nu blev det för 8+, haha, ingen match för henne. Som tur va så köpte vi ett större, då med 500 bitar. Man kan ju bli sittande läääänge men oj vad kul det är!

Ja, det blev en skogspromenad idag. Släppte vovvarna lösa och halkade oss fram och visst ramlade vi! Denna hemska is! Idag hade jag kassler och levergodis med till vovvarna, ja det skulle va till vovvarna men helt plötsligt hade jag en hund till! En Ebba-hund... ja kassler är väl okey till henne men hund-lever-godis!
Ja, det gick ner det med. Därmed har jag bestämt att vi ska ha lever till middag nån dag, har kvar det i frysen sen innan jul, ungnötslever! Får se om hon är lika pigg på att äta det.

Idag ska vi ha Fransyska. Funderar på ett recept med Coca-cola och lättöl... nja... vågar kanske inte...
Blir nog en "hederlig" stek i ugnen.
Ikväll är det favvo-program, Wallander.
Imorgon ska jag till tandläkaren, är väl rätt okey.

Ha nu en underbar söndag!

Fredag med SNÖFALL

Nej, nej, nej... inte nu igen...
Precis vad jag tänkte igår när jag skrev blogg och kommenterade att vi äntligen kunde ana vår gårdsplan under isen. Jo tack... inte idag inte. Här har snön fullkomligt vräkt ner och lagt sig förstås. Nu hoppas jag verkligen att detta går över i regn.

Precis som alla andra fredagar så blir det bastu. Sen kan jag inte låta bli att titta på Lets Dance. En del gör faktiskt framsteg, alltså utvecklas. En stor man som ändå är smidig är ju Frank. Tycker Figge också varit duktig. Kan inte glömma när Bygglovs-Willy var med och likaså Lasse Brandeby, såna publikfavoriter men helt utan taktkänsla i kroppen.

Sen rullar ju Melodifestivalen igång. Det är också ett sånt där program som jag inte kan låta bli att följa fast det egentligen inte är så där bra. Vi har en tradition att alltid se svenska finalen här hemma med våra goda vänner samt då äta nåt gott innan förstås.

Om jag ska fortsätta skriva lite om TV och dess program.
Måste erkänna att jag ser Halv åtta hos mig varje dag det går. Tycker det är kul att se "vanligt" folk och deras hem och då självklart deras menyer. Nästa vecka är det fyra Karlskrona-bor.

På onsdagskvällar ser jag ett program som heter Det kunliga lasarettet. Mycket bra. Man får följa människor och dess sjukdomar, operationer och allt vad det kan innebära. Man måste tåla att se operationer, ty i detta program visar dom allt. Man får följa deras kamp om livet, bl a cancerpatienter, för att kanske efter flera avsnitt sen få veta att dom inte klarade sig. Man lär sig en hel del om det som man kanske inte ens vågar tänka på.

För ett tag sen handlade det om två pojkar, en i 16-årsåldern och en i 19-årsåldern, båda fick veta att dom hade svår cancer. Den ene sökte för smärta i benet (men var cancer i hela kroppen). Den andre sökte för en knuta i axeln.
Dom var med länge i programmet och som tittare fick man hopp och tro om att NU har dom nog vunnit över denna svåra sjukdom, för att sen se att det kom ännu ett bakslag. Dom gick igenom mycket och den ena pojken fick till slut hela axeln, skuldran och delvis bröstet bortopererat men...
Cancern vann. Båda avled.

Nej, nu måste jag nog sluta för idag. Till er som läser vill jag önska

En grå torsdag

Plusgrader gör underverk!
Det droppar så härligt, man börjar se gårdsplanen under isen, inatt rasade det ner ett stort snöstycke från taket och ankorna kan bada av sig i vattenpölarna.

Igår gick Ebba och jag själva upp på kalhygget med hundarna. Jag har inte vågat för alla vildsvin förut men nu är det så gallrat så man kan se rätt igenom skogen och dom hör säkert oss först och försvinner.
Det bästa är att vi kan släppa lilla Mimmi så hon kan springa av sig några kilo. Det har ju inte gått förut, eftersom hon stuckit långt iväg men nu håller hon sig runt oss inom ett rimligt avstånd och kommer tillbaka för att kolla till oss och få en bit levergodis.

Ja, det här med att skriva blogg är både lätt och svårt. Det finns ju mycket man kan skriva om men ibland "fastnar" man lite och vet inte riktigt vad man ska skriva. Att man städar, diskar, lagar mat och sköter barn är ju inte nåt särskilt intressant. Men ser man det ur ett barns synvinkel så är det JÄTTE-intressant!
Ebba noterar mycket noga nu vad jag gör och hur jag gör. Och ifrågasätter.

Mamma, varför plattar du till fryspåsen med köttfärsen i?
Varför klipper du av ändarna på fryspåsen?
Allt som är så självklart för oss vuxna är en helt ny värld för ett barn. Så den där banala vardagen kan va mycket mer än bara "tråkig". Man får helt enkelt göra den rolig. Att se sitt barn utvecklas och bli en egen individ är underbart. Ibland "jättestor" och ska göra allt mamma gör och ibland så liten och mammig. Måtte den kombinationen vara länge.

Dags att skriva lite

Ja, då var det onsdag igen.
Veckorna springer iväg, tycker jag. Skulle kanske ta och "släppa" bloggen snart.
Jag har ju översättaren kvar att få dit. Har testat en gång men misslyckades.
Sen är det ju så mycket annat man ska göra på dagarna.

Igår började Ebba på dans och hon har ju längtat. Jazz-mix, såg jätteroligt ut.
Jag skulle också behöva komma igång med nåt men har väl inte den där riktiga motivationen.
Jag önskar att isen ville släppa från vägarna här hemma så man kan promenera utan att va på helspänn hela tiden. Jag dammar av träningscykeln och crosstrainern emellanåt, klappar lite på dom och går vidare.

Vädret spelar stor roll. Det känns som man vill komma igång med nåt ute men det som möter en i dörren är ju stora snöhögar. Så fort solen tittar fram DÅ "kommer våren", i känslorna alltså. Vi har ju haft planer här på att "angöra" ett trädgårdsland, vi får väl se. Det ska inte bli så stort som vi till en början satt och skissade på.

Vi har gått med på att Ebba ska få ett flask-lamm. En liten plutt som på något sätt blivit utstött och som behöver matas för hand och få massa trygghet. Vi får väl hoppas att det finns nåt nu till våren, har haft kontakt med några som har lamm. Vet även att det behövs sällskap till det lite längre fram och jag vill ju egentligen ha en afrikansk dvärgget men... det krävs mer avancerat stängsel för att hålla en sån inne i hagen.
Ja, så allt ligger väl lite i luften men man måste ju ändå förbereda sig mentalt iallafall. Sen blir det nog till att hjälpa till med allt så gott man kan vad gäller stängsel och vindskydd.

Nehe, nu vill Ebba ha plättar, så ha en underbar dag!

Oj, vad kul detta är!

Jag försöker hinna med så mycket som möjligt här på bloggen.
Det är så kul. Men man har ju en vardag också.
Igår va vi ute på promenad uppe på kalhygget, dit jag inte vågat gå själv med Ebba.
Nu var pappa med och vi gick hela vägen. Jag är rädd för vildsvinen och dess ungar.

Men vi fick en härlig promenad, det var väldigt gallrat, så nu ser man in i skogen.
Även lilla Mimmi fick en underbar promenix, vi släppte henne och hon försvann inte.
Hon och Sassa kollade läget i skogen och kom så fint tillbaka.
Solen sken och jag filmade med min nya videokamera.

När vi kommit hem så blev det pulkaåkning på baksidan av huset.
Ja, jag testade men aj vad ont det gjorde i bakdelen...
Kanske lite för stor för det...
Men roligt hade vi och det är huvudsaken.

Allt för idag! Ha dé!

Åh, vad glad jag är!

Efter några dagars slit i hårtestarna och med hjälp av Maya, så har jag faktiskt lyckats få en hel del på plats.
Det är inte lätt för här är det alltid ljud nånstans. Just nu dammsugar Ebba samtidigt som hon pratar hela tiden och pappa blandar flytspackel med en stor skruvdragare som låter hemskt.
Det där med koncentration är inte alltid så lätt.

Nåväl efter ett tag kom jag då på det där med hur jag skulle få mina gadgetar att hamna på rätt plats.
Var ju inte alls svårt egentligen... Nu ska jag fylla på med foto och information.
Maya, skrik till om det är nåt som ser tokigt ut eller jag gjort fel! Du är guld värd, tack snälla.

Nu ska jag fortsätta.

Ha en underbar dag

En ny blogg!

Hoppsan, det gick fort!

Inspirerades av Maya. Såklart ska detta finslipas men jag är ändå igång!
Jag behöver ett "andrum" ibland. Kanske detta kan bli nåt...
Tankar, funderingar, värderingar, foto och mycket annat.
Får nog kolla runt lite.
På återseende.

Petra