Gaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!
Så känns det idag! Skönt att ha en blogg och skriva av sig på!
Bakgrunden till det hela är omfattande, vad gäller min moster. Många års slit att få henne "på fötter" av andra orsaker men jag lyckades till slut. Frisk har hon alltid varit men haft andra problem.
På gamla da´r har hon fått ett underbart boende som är GULD värt!
Så drabbas hon av en propp i aortan som gör att blodflödet till hennes ben inte fungerar.
In och ut på lasarettet men kommer till slut till Karlskrona lasarett där ett försök görs att lösa proppen via operation, vilket inte lyckades. Så, tillbaka till boendet med alla insatser via medicinering för att lösa propp och få henne att må bättre. Men... foten blir svullen, blå, lila, röd och får sår. Man kan inte täcka såret p g a att blodcirkulationen inte fungerar. Smärtan blir outhärdlig, medcin sätts in som får henne att må uruselt.
Har diarée och kräks. Vill inte äta förstås. Kan inte längre svälja medicinen, den kommer upp igen. Smärtan kan inte dämpas på nåt sätt. Ja, nu vet jag att det finns både morfinplåster och injektioner men det får dom inte ge utan läkares ordination. Ha! Sen är tydligen morfinplåstret svårt att styra gentemot smärtan.
Nåväl, hon har träffat en läkare på akuten som annars är på ortopeden och han har konstaterat att benet måste amputeras. Bra. Likaså blev utlåtandet på Karlskrona lasarett. Går det inte med medicinering så måste benet bort för att hon ska kunna överleva. Ja, det låter ju rimligt även om det även låter hemskt.
Så kom då denna dag då JAG som anhörig och God Man skulle närvara på läkarens hembesök som det så vackert heter. Denna dag som skulle va en "förlösande" dag med planering framåt!... ?! eller var det bakåt!?
Personalen närvarar och försöker tala om att moster nu inte får i sig ens näringslösning och då förstås inte heller medicin utan att kräkas. Foten är kall och ser hemsk ut och hon låter den ramla ner från sängen för att det förmodligen lindrar smärtan.
Sjuksköterskan har en insikt om att det är dags att få in moster på lasarettet enligt vad det tidigare har sagts.
Åh nej... det kan man inte göra... enligt läkaren... det måste skrivas en remiss!!!!! Jaha! Hur lång tid tar det innan hon får komma in? Ja, se det vet man aldrig säger han leende....................
Men... han kan skriva en akutremiss och då får man alltså ställa sig i kön på akuten! Med moster som är sängliggande. Sen kommer en allmänläkare och kan inte bedöma utan skickar hem henne. Det har hon varit med om från första början. Läkaren kan alltså INTE kontakta den läkaren som från första början gav sitt omdöme! Jag fattar ingenting! Jo, att dom inte kan gå in på varandras område men hallå, det är människor vi talar om!
Nu är denna läkaren allmänt känd för att vara totalt omöjlig och personal såväl som kommunsköterskor är så trötta på hans bemötande men kan inte göra nåt. Idag har jag fått bevittna hela eländet.
Sen det värsta. Moster är dement och förstår inte sitt bästa. Hon förstår däremot att det är fel på benet och vill inte att dom tar bort det. Men hon förstår inte att hon dör om dom inte gör nåt. Jag är God Man men får inte ta ett beslut om amputation. Däremot får jag ingå i en komplott vad gäller hur man lägger fram det för moster om hennes ben. Jag och ortopedläkaren får alltså komma överens hur man lägger fram det "ordmässigt" för moster och får hennes godkännande att ta bort benet.
Säger man: får vi ta bort ditt ben säger hon givetvis: Nej
Säger man: vill du ha hjälp med smärtan i ditt ben: Ja
Följdfrågan till henne blir: är det okey att Petra pratar med doktorn om ditt ben och att dom kommer överens om vad som är bäst: Ja, kommer hon att säga.
Men hur mår jag? Känns som jag lurar henne.
Nåväl, enhetschefen hade en pratstund med mig och jag måste säga att jag blev glad, ty det har aldrig hänt förut att dom överhuvudtaget bryr sig. Hon skulle göra allt hon kunde för att underlätta för mig inför mitt möte med ortopedläkaren. Hon var t o m inne på att ta kontakt med överförmyndarnämnden för att få ett "tillfälligt" beslut för mig att kunna leda moster rätt.
Ja, jag är förvirrad men förstår samtidigt att man som egen person har rätt till sitt eget val, dement eller inte.
