En känslomässig torsdagsblogg

Det flödar så mycket känslor och då finns det väl inget bättre än att kunna skriva av sig.
Min tidigare blogg handlade om barn. Denna kommer att handla om att vara gammal.
Att inte kunna styra över sitt eget liv längre.

Gamla moster, 86 år ligger i sin säng som idag är vänd så att personalen kan komma till på båda sidor.
Proppen i benet har gjort henne helt beroende av att nån finns där. I den röda-lila-blå foten finns nu ett sår.
Amputation av benet är förmodligen ett måste men än gör man inget.
Såret från försöket att lösgöra proppen infekteras och hon får penicillin som gör att hon har ständig diarré.
Maktlös ligger hon i sängen, givetvis med blöja på och man hör vad som händer...

Så kommer denna underbara personal som är GULD värda och som verkligen har valt rätt jobb.
Lugna, fina och som smeker mosters trötta kind för att sen hjälpa henne med de nödvändiga bestyren.
Ebba och jag väntar i dagrummet för att sen få komma in till en mycket piggare moster som nu sitter vid sitt köksbord för att snart inta dagens lunch.

Att vi är där idag, har en viss mening. Hon vill inte äta mat. Vi gör ett försök att leka fram matlusten. Idag var det redd grönsakssoppa som borde slinka ner rätt så lätt. Hon vill inte ha. Vi skojar och säger att vi tar en sked för mig och en för Ebba. Jag matar henne och jag ser hur hon lider. Hon klöks. Efter de två skedarna, skulle jag aldrig kunna tvinga i henne mer. Mjölken går ner utan problem.

Personalen kommer in och tar ut brickan för att istället ge ett glas med näringsersättning i form av "mjölk". Även det dricker hon upp direkt. Ebba bjuder henne på ett geléhjärta som vi köpt och hon äter det gärna.
Jag förstår att det inte är lätt för personalen att känna sig till freds med sin ändå enastående insats dom gör.

En människa behöver näring annars dör man. Men om en gammal människa inte vill ha mat, så måste man ändå ge vad som går ner och inte tvinga i nåt. Jag är så innerligt glad att jag har fått in min gamla moster på detta boende som verkligen ser och känner med sina vårdtagare. Dom har ändå piskan över sig att dom ska proppa i de gamla mat och sen redovisa hur mycket. Men nån gång måste man ju ge vika för vad individen själv vill.

När vi sitter där får hon hemskt ont i sin fot och som om det vore bestämt, så kommer sjuksystern in. Precis lägligt men förstås inte planerat. Medicineringen ändras direkt. Dom gör allt för att hon ska ha det bra.

Efter timmar där så är det dags att ta hissen ner en våning till mamma, 83 år.
Hon sitter vid köksbordet, lugn och snäll som vanligt.
Jag frågar hur det är... jo bra men jag är ensam... hon är ju inte ensam, det sitter sex andra runt bordet men HON är ensam... och jag kan förstå henne. Hon är inte så talför som moster men försöker så gott det går. Jag kan bara säga "fy för att bli gammal"! Men en sak är säker. På detta boende så går man efter individens behov, vilket gör mig så lugn. Tyvärr har jag fått se för mycket inom äldrevården de sista nio åren och jag kan säga att det är först nu som jag kan åka hem utan oro.

Men... visst "sörjer" man sina nära och kära när dom sakta försvinner bort för att en dag inte finnas mer.